Reklam kan vara störande. Men för många, inte bara i reklambranschen, är det levebrödet. Utan tillskott från reklam skulle till exempel kulturarbetares jobb vara hotade, menar krönikören Mattias Svensson.

Det är lätt att störa sig på reklam. Budskapen är gjorda för att fånga vår uppmärksamhet när vi ägnar oss åt annat. Är vi dessutom inte intresserade av produkten kan det bli än mer störande. Då är det många som lättvindigt ropar på förbud och restriktioner.

De senaste veckorna har det framför allt gällt spelreklam. Spel är en ung marknad som omreglerades kring årsskiftet, och många företag har därför stort behov av att profilera sig i påkostade kampanjer. Sannolikt är den nuvarande reklamfrekvensen ett övergående fenomen av rent kommersiella skäl.

Politiker som vill visa sig handlingskraftiga har dock redan börjat tala om förbud och restriktioner. Civil- och konsumentminister Ardalan Shekarabi har tillsatt en utredning som till och med ska överväga totalförbud mot all spelreklam.

Man kan fundera över om det är massreklamen som är problemet, snarare än spelbolagens riktade bearbetning av storspelande kunder.

Det finns flera skäl att invända mot sådana förslag. Man kan exempelvis fundera över om det verkligen är massreklamen som är problemet, snarare än spelbolagens riktade bearbetning av storspelande kunder. Den övervägande majoritet som spelar gör det för rekreation och spänning, och de bör som konsumenter ha rätt att kunna få information om nya aktörer. Företagen på denna legala marknad har också en kommersiell yttrandefrihet, en rätt att verka på en legal marknad genom att också göra reklam för sina varor och tjänster.

Reklamförbud vore en inskränkning i företagens kommersiella yttrandefrihet, men är också en indirekt inskränkning av yttrandefriheten i vidare mening. Mycket av reklamen finansierar oberoende medier – tryckta, digitala och etermedier som radio- och tv. Varje inskränkning av vilka företag som får göra reklam för sina legala produkter är också en inskränkning av möjligheterna att finansiera oberoende medier och journalistik.

Som om inte det räcker är frågan om reklamförbud därmed också en fråga om jobb. Många arbetstillfällen hotas direkt och indirekt av att färre företag får göra reklam. Det handlar inte bara om jobb i spelbranschen eller direkt i reklambranschen – utan om jobb mer generellt.

Egenproduktion av underhållning, komedier och samhällsprogram skulle behöva dras ner, vilket skulle ge färre jobb till skådespelare och andra kulturarbetare.

Enligt ett TT-reportage lade spelbolagen 7,3 miljarder kronor på reklam 2018, varav 3,8 miljarder gick till tv-kanalerna. Utan sådana tillskott skulle tablåerna vara betydligt tommare. Egenproduktion av underhållning, komedier och samhällsprogram skulle behöva dras ner, vilket skulle ge färre jobb till skådespelare och andra kulturarbetare.

Lika mycket går inte till tidningarna, och därmed bland annat till journalistik, men även för sådana medier ger spelbolagens reklam välkomna tillskott. Medan många trender gått åt andra hållet har exempelvis tidningarna sedan reglerna liberaliserades 2003 kunnat vederkvickas av en hygglig dos vinreklam. Det har räddat ett försvarligt antal journalistjobb.

Reklamen fyller flera viktiga funktioner i en marknadsekonomi, både information om produktutveckling och nya aktörer, och genom de verksamheter den finansierar. Att förbjuda reklam försämrar dessa funktioner, och äventyrar dessutom både medie- och kulturjobb.

Mattias Svensson

Publicerad av Mattias Svensson den 2019-05-22 - 10:32  #Politik #Krönika