Brexit, handelskrig, krav på höjda löner, krav på sänkt löneökningstakt, LAS-förhandlingar, hyllningar av märket, kritik mot märket. Det är en komplicerad avtalsrörelse som snart drar igång, menar krönikören Anders Ferbe. Gör man fel vägval är risken att lönebildningen havererar.

Nästa år ska löner, villkor och fredsplikt regleras för miljontals löntagare. Och avtalsrörelsen är redan igång.

Före sommaren berättade 6F om sin kritik mot Industriavtalet och att lönenivåer under 28 000 ska ha extra lönepåslag. Efter sommaren ställde Pappers krav på löneökningar på fyra procent. Och arbetsgivarna var inte sena med att påstå att löneökningstakten istället måste ner.

Kommunal vill ha ytterligare satsning på kvinnolönerna och tjänstemännen inom offentlig sektor vill se rejäla lönepåslag för att klara morgondagens rekryteringar.

Dessa rekordtidiga markeringar från olika parter visar på en del av den komplexitet som finns inför den kommande avtalsrörelsen. Men den innehåller mer.

Brexit, handelskrig och internationell oro försvårar ekonomiska bedömningar på ömse sidor. En föga djärv gissning är att slutsatserna om det kommande löneutrymme kommer skilja sig märkbart mellan parterna.

Fackliga krav om minskade löneskillnader, som redan rests, är en fråga där arbetsgivarna brukar reagera med förlängda märgen. Och detta oavsett om det handlar om kön eller lågavlönade.

Med Januariavtalets skrivningar om att parterna parallellt med avtalsrörelsen ska hantera LAS och omställning har politikerna knappast underlättat avtalsrörelsen.

Med Januariavtalets skrivningar om att parterna parallellt med avtalsrörelsen ska hantera LAS och omställning har politikerna knappast underlättat avtalsrörelsen.

Och listan av utmaningar kan göras ännu längre. Men den exakta decimalen på löneökningar är i sig inte det som avgör Sveriges framtid, utan det är hur väl lönebildningen fungerar över tid.

Sedan mer än tjugo år har Industriavtalet varit hörnstenen i lönebildningen. Med en kostnadsutveckling i takt med övriga Europa ska Sverige klara den internationella konkurrensen. Kollektivavtalen som träffas inom industrin ska även bidra till reallöneökningar, samhällsekonomisk stabilitet och vara ett normerande kostnadsmärke.

Detta märke har styrt så att kostnadsökningar i form av bättre löner och villkor inom alla avtalsområden har följt industrins avtal. Och detta oavsett betalningsförmåga.

Lönebildningsmodellen har varit en kork som hjälpt till att dra upp lönerna inom områden med sämre betalningsförmåga.

På så sätt har lönebildningsmodellen varit en kork som hjälpt till att dra upp lönerna inom områden med sämre betalningsförmåga, vilket ofta irriterat berörda arbetsgivare.

Samtidigt har modellen också hållit tillbaka kostnadsökningar inom branscher och företag som tillfälligtvis varit mycket vinstrika, vilket har upplevts störande för berörda löntagare och fackförbund.

Det är således inte orimligt att påstå att modellen har bidragit till en mer solidarisk löneutveckling i hela landet. Enkelt uttryckt innebär modellen att ingen vinner allt, men att alla vinner lite.

Men modellen får också kritik. Några anser att den cementerar befintliga löneskillnader. Andra vill att brist på arbetskraft ska rendera högre löneökningar. Några anser att vinstrika företag ska betala mer än märket medan andra anser att löneökningstakten generellt är för hög och därmed slår ut företag. Sedan vill några försöka runda industrins märke genom så kallade sifferlösa avtal.

Synpunkterna är många. Och visst kan och ska man ha uppfattningar om den nuvarande lönebildningsmodellen. Den är inte perfekt och den kan inte lösa alla typer av målkonflikter.

Sedan 1997 har industriavtalet gett ungefär två procents reallöneökningar per år, vilket sammantaget innebär ungefär 60 procent under hela perioden.

Men den fungerar. Sedan 1997 har den gett ungefär två procents reallöneökningar per år, vilket sammantaget innebär ungefär 60 procent under hela perioden. Samtidigt har det varit väldigt få arbetsmarknadskonflikter. Mycket imponerande i alla former av jämförelser.

Så det parterna nu ska göra är att balansera olika intressen och krav och därefter nå ett godtagbart avtalsresultat. Onekligen en komplicerad balansakt som dessutom sker utan skyddsnät. För gör man fel vägval är risken uppenbar att lönebildningen havererar. Och förlorarna är som alltid dem med sämst villkor och som saknar marknadsvinden i ryggen.

Anders Ferbe

Publicerad av Anders Ferbe den 2019-09-25 - 10:24  #Avtalsrörelse #Politik #LAS #Industriavtalet #Krönika