Sex partier står bakom de stora och viktiga överenskommelserna i svensk politik kring klimat och migration. Men det är först när näringslivet trycker på som den positiva potentialen kan förverkligas, skriver krönikören Mattias Goldmann.

Ett väldigt hyckleri och kappvändande, tycker jag det var med Refugees Welcome ena dagen och gränskontroller nästa. Och oerhört tråkigt att se den gröna ministern tårögt säga att ”vi måste ändå göra någonting”, med något slags passning till kommunpolitiker som påstods omöjligt kunna hantera det uppkomna läget.

Men ändå: När krutröken lagt sig, tårarna torkats och debattartiklarna glömts så var det faktiskt sex partier som stod bakom en av de helt stora och viktiga överenskommelserna i svensk politik på senare år. När det blåste rejält så kunde politiken enas långt över blockgränserna, i ett givande och tagande som historiskt varit så kännetecknande för svensk politik.

Vi som inte var lyckliga över sakinnehållet, och som fortsatt ser att det finns både utrymme och behov för ett land som vårt att vara mer av en humanitär stormakt, lyfter kanske hellre fram en annan överenskommelse från samma tid: Klimatlagen och de svenska klimatmålen. De är mest långtgående i världen; till år 2045 ska vi nå nettonoll i svensk klimatpåverkan och redan 2030 ska transportsektorns utsläpp minska med 70 procent jämfört med 2010. Sju av riksdagens åtta partier står bakom målen; än en gång visar svensk politik att när det verkligen gäller – för det gör det i klimatfrågan – då kan vi lägga partiegoismen åt sidan och samverka.

Än en gång visar svensk politik att när det verkligen gäller – för det gör det i klimatfrågan – då kan vi lägga partiegoismen åt sidan och samverka.

Efter båda dessa historiska överenskommelser kom en mycket tuff valrörelse. Till tider var tre partier i opinionsmätningarna under riksdagsspärren och i andra ändan av spektrat såg kampen om att bli största parti ut att bli mycket jämn. Kort sagt så vore det begripligt om både stora och små partier skulle ta ut svängarna och formulera egen politik att attrahera väljare med.

Men i dessa båda stora ödesfrågor för både vårt land och vår omvärld stod partierna pall även i valrörelsen. På migrationsområdet erkände alla partier behovet av nya kompromisser och ny kohandel, där politiken än en gång blir det möjligas konst. På klimatområdet stod alla partier fast vid de mål de slagit fast och snart sagt alla erkände också att politiken för att uppfylla målen måste utformas tillsammans så att den blir långsiktig och tydlig.

Näringslivets påtryckningar var helt centrala för denna breda och bestående enighet. Från nystartsbidrag till Nasdaq-etablering har företagen varit tydliga med att de önskar en solid migrationspolitik utan svårförutsägbar ryckighet, som grund för en bättre integrationspolitik där nyanländas kompetens tas till vara och utvecklas. De godtar inte att arbetskraft utvisas på grund av mindre misstag och de kräver en mer arbetsmarknadsanpassad introduktion och utbildning för nyanlända. Samtidigt är de den viktigaste ingången till det svenska samhället för den som nyss kommit hit – inget slår ett jobb att gå till.

Näringslivet är den viktigaste ingången till det svenska samhället för den som nyss kommit hit – inget slår ett jobb att gå till.

På samma sätt har näringslivet – om än kanske inte dess branschorgan – efterfrågat ambitiös långsiktighet i klimatpolitiken, där vi tills helt nyligen bara visste vad som gällde till år 2020, och där vi ser land efter land utmana oss om grönt ledarskap.

Detta näringslivstryck känner vi igen från omvärlden. Det är en huvudorsak till att Parisavtalet skrevs, ratificerades och nu förverkligas. Det är en central del i att vi trots allt ser värdet i människor som kommer hit – det är arbetsgivaren som bäst kan signalera att vi faktiskt behöver arbetskraft.

Detta ansvarstagande näringsliv kontrasterar starkt mot en politisk omvärld där skyttegravarna grävs allt djupare. Vi har ett USA där Trumps republikaner inte bara är oense med demokraterna om vad som behöver göras, utan också om hur det faktiskt förhåller sig i nuläget. Vi har ett EU där populisterna blir alltmer hårdföra och där en konflikt med kommissionen tycks vara valvinnande. Vi ser ett Brasilien gå till val på att förstärka och spela på konflikter mellan samhällsgrupper, mellan kön och mellan etnisk bakgrund.

När vi nu sätter svenskt rekord i att inte lyckas få en regering på plats, så ska vi ha det perspektivet med oss; när det väl gäller så skärper vi oss. Migrationen och klimatet visar att vi i grunden har ansvarsfulla partier i politiken – men också att det först är när näringslivet trycker på som den positiva potentialen förverkligas.

Mattias Goldmann

Publicerad av Mattias Goldmann den 2018-10-12 - 13:43