Socialdemokraterna har under årtionden av framgång lyckats bygga upp en arrogant hållning om att vara sig själva nog, skriver den S-märkte debattören och krönikören Stig-Björn Ljunggren i en hård attack mot partiet som har haft regeringsställning i ungefär 70 av de senaste 100 åren.

Till en av mina favoritböcker hör Jim Collins klassiska ”Hur jättarna går under” (Bookhouse Publishing 2009).

Det Collins gjorde var att undersöka hur framgångsrika företag misslyckades och gick mot sin egen undergång. Och min känsla när jag tittar i boken är att Collins schematiska beskrivning av vägen nedför lätt kan översättas till politiska partier eller organisationer i allmänhet. Och som jag i min egen tolkning ser som en resa som passerar följande hållplatser: Övermodet, Glupulven, Blundaren, Chansaren och Uppgivenheten.

Framgångsrika sammanslutningar kommer på toppen av sitt livs högtryck att övertyga sig själva om att de nått sin position genom skicklighet. Att de haft tur, eller konkurrenter varit oskickliga, trängs undan som förklaring.

Denna första fas, Övermodet, kännetecknas av att sammanslutningen tror sig kunna gå på vatten. Efter att klarat sig förvånansvärt väl genom ett antal utmaningar cementeras denna tro på den egna förträffligheten. Framgång ses som något naturligt.

Det behövs föga fantasi för att här se socialdemokraterna framför sig.

De har lyckats under årtionden av framgång bygga upp en arrogant hållning att vara sig själva nog, och det inte utan goda anledningar. Men problemet detta skapar, enligt Collins, är att den framgångsrike gradvis upphör att vara lärande. Och det Collins kallar för ”det primära svänghjulet” för verksamheten glöms bort. Istället diversifieras verksamheten och sprider sig till alla tänkbara områden där den oändligt framgångsrike tror sig kunna slå världen med ännu mer häpnad.

I socialdemokraternas fall är detta också lätt att identifiera – övermodet gjorde att de till slut glömde bort det arbetande folket. Och att välfärdssystemet inte bygger på givmildhet utan upplyst egoism.

Rörelsen såg sig som alternativet för i stort sett alla och allt.

Rörelsen såg sig som alternativet för i stort sett alla och allt.

Collins menar att här börjar också motgångar, även när de samlas på hög, betraktas som tillfälligheter och inget att ta på allvar. Här kliver sammanslutningen in i nästa steg mot undergången, Glupulven.

Känslan av att vara immun mot verkliga problem gör att organisationen börjar slarva bort rekryteringen till nyckelbefattningar. Som när socialdemokraterna senast bytte partiledare. Inte en enda av riksdagens 100 ledamöter ansågs duglig. En person fick rekryteras utifrån. Samma sak med finansminister. Och andra viktiga positioner.

Organisationens känsla av att kunna gå på vatten skapar också en tendens att trycka ner den disciplinerade kreativitet som krävs för ständig förnyelse. Och detta blir en giftig cocktail när det kombineras med att folk lär sig att det är mer lönsamt att ge positiv feedback än att rapportera problem. Som exempelvis att lyssna på varningssignaler om vad migrationen – flyktingar och tiggare – skapar för opinionsströmningar ute i landet.

Här går organisationen in i den tredje förfallstendensen – Blundaren. Motgångar och varningsklockor att systematiskt bortförklaras. Det negativa ignoreras eller fördöms, medan det positiva förstärks. Som när skjutningar och gängvåld, gruppvåldtäkter och stöldligor kom att jämföras med att det statistiskt sett trots allt är farligare att kliva ner i ett badkar.

Organisationen börjar också öka sitt risktagande. Man har haft tur förr, så varför inte igen? Ett osystematiskt förhållningssätt till omvärlden ersätter den tidigare disciplinerade analysen.

Vi hör den socialdemokratiska popcornmaskinen under valrörelsen spotta ur sig miljarder.

Här hör vi den socialdemokratiska popcornmaskinen under valrörelsen spotta ur sig miljarder. Och här är vi nu nära slutet – chansarens epok är kommen.

När den egna kompetensen saknas köps den in utifrån. Företag förvärvar nykomlingar och försöker pigga upp sig med lite entreprenöriellt livselexir. Organisationer hyr in konsulter. Eller stafettläkare. Och socialdemokraterna spanar in den 70 år yngre miljöpartistiska gröna rörelsen, i förhoppning om att kunna pigga upp tillvaron.

Det uppkommer också en längtan efter en ny karismatisk ledare, av den typ som en gång gjorde organisationen stor. Läs: Håkan Juholt!

För att möta det ökande förfallet stärks också organisationens ritualer och traditionella besvärjelser. Ett ”De Andra”-spöke etableras. Antingen byggs en fruktansvärd fiende upp baserat på vanföreställningar, eller som en demonisering av en reell utmanare. Den framgångsrika organisationen blir allt mer som en sekt.

Den som sett arbetarrörelsens desperata iscensättning av 1-majfirandet känner igen detta. Vi gör som vi alltid gjort! Fast kompletterar med lite (gratis!) ponnyridning så att nån jävel under 50 dyker upp.

Nu är vi vid ändhållplatsen, Undergången. När stupet närmar sig gör organisationen desperata försök till omstart. Sammanslagningar. Nya produkter.

När stupet närmar sig gör organisationen desperata försök till omstart.

Eller en omtolkning av den politiska spelplanen, som att ”blockpolitik är fördummande”, vilket bryter staven över det senaste halva århundradet av egen världsbild. Nystarten försvåras dock att motgångarna gjort att krigskassan sinat. De reella valmöjligheterna begränsas. De som inte tappat sugen låtsas som de fortfarande har en oändlig kämpaglöd. Därför var också socialdemokraternas valvaka den gladaste av alla, ”vi fick över 25 procent!”.

Enligt Collins finns i detta slutskede fortfarande en möjlighet. Det är att återvända till ”det centrala svänghjulet”, alltså i företagets värld att göra det företaget ursprungligen sysslade med. Eller för organisationen, återvända till källorna. För socialdemokraterna skulle det innebära att åter vara ett parti för dom som arbetar.

Det som är alternativet till detta återvändande är att öppna sina grindar mot hopplöshetens hagar och ge upp. Och bli ett sedelärande exempel på hur en slipsten inte ska dras.

Som sagt, Collins bok kan tolkas fritt som jag gjort, och passa som hand i handske när vi beskådar svenska arbetarrörelse. Men låt mig samtidigt antyda att även andra partier – och för den skull också organisationer! – mycket väl passar för att processas i den Collinska undergångsmodellen.

Stig-Björn Ljunggren

Publicerad av Stig-Björn Ljunggren den 2018-10-03 - 08:53  #Politik #Krönika