De amerikanska fackens destruktiva kortsiktighet motsvaras i vårt system av den fackliga rädslan att mista makt i ett system som skapades på 1970-talet. Att ta språnget framåt vore det viktigaste bidraget som arbetsmarknadens parter kunde ge, skriver krönikören Janerik Larsson.

Jag har bott av och till i USA sedan början av 70-talet. Just nu är jag på denna sidan av Atlanten några vintermånader och i den amerikanska miljö jag upplever diskuteras ganska ofta arbetsmarknadsfrågor.

Det som slår mig är det mänskliga slöseriet här men också kontrasten är till det helt annorlunda mänskliga slöseri som vårt svenska system med i lag reglerat anställningsskydd ger upphov till.

I den del av den amerikanska arbetsmarknaden som präglas av fackliga organisationer och deras relationer med oftast men inte alltid offentlig arbetsgivare är slöseriet ofta hjärtskärande uppenbart. Fackens fokus är kortsiktigt – lönen – men systemen för personalutveckling är milt sagt underutvecklade.

Där finns den kris som det talats så mycket om på senare år. Industriarbetarna vars jobb försvunnit men som ingen brytt sig om. Vare sig fack eller arbetsgivare. Den rörlighet som tidigare funnits på den amerikanska arbetsmarknaden har på senare tid försvunnit. Arbetsförmedling? Nix. Omskolning? Nix. Utbildning nix.

Detta är en amerikansk tragedi som kompletterats med ett massivt, växande drogmissbruk. Att vänta på döden eller att skynda på den.

De amerikanska fackens destruktiva kortsiktighet motsvaras i vårt system av den fackliga rädslan att mista makt i det system som skapades på 1970-talet i en helt annan arbetsmarknadsverklighet.

Jag ser i dagens amerikanska debatt inte några försök att ens tänka konstruktivt om hur det borde vara. Fastlåst, destruktivt.

Hur ansvaret ska fördelas mellan individer, fack och arbetsgivare är egentligen ointressant eftersom ingen idag verkar förmå ta ansvar.

I Sverige har vi möjligheter att fortsatt förbättra en ordning på arbetsmarknaden som trots antikverad arbetsrätt fungerar mycket bättre.

Medarbetarna är företagets viktigaste tillgång har det länge hetat. Men vi har inte ett system som i dag lever upp till den fina parollen.

Medarbetare ska utvecklas – inte låsas in av turordningsregler eller ett antikt regelverk rörande uppsägning av personliga skäl. Här finns de destruktiva inlåsningseffekter som inte öppnar för utveckling utan för långtidssjukskrivningar.

Jag har själv varit chef under lång tid men lyckligtvis aldrig där LAS tillämpats. Min första fråga vid varje medarbetarsamtal har handlat om den fortsatta karriären. Att bara tala om ”hur du trivs” är att bortse från det viktigaste för individen – framtiden, den personliga utvecklingen. Då får man rätt fokus: bidraget till utvecklingen hos näste arbetsgivare eller kanske till en satsning att driva eget.

Medarbetare ska utvecklas – inte låsas in av turordningsregler eller ett antikt regelverk rörande uppsägning av personliga skäl.

De amerikanska fackens destruktiva kortsiktighet motsvaras i vårt system av den fackliga rädslan att mista makt i det system som skapades på 1970-talet i en helt annan arbetsmarknadsverklighet.

Att ta språnget framåt vore det viktigaste bidraget till svensk ekonomisk utveckling som arbetsmarknadens parter kunde ge.

Jag förstår rädslan för detta men jag förstår också det motiverade i det politiska förändringstryck som nu gestaltats i den överenskommelse som styr del av regeringsarbetet framöver.

I USA växer ekonomin utanför de den gamla ordningen. Den skapande förstörelsens kraft ska inte underskattas.

Det är en utmaning inte bara för Sverige utan för ett EU som riskerar att på sikt hamna där delar av det amerikanska samhället befinner sig.

Det är en utmaning att ta på stort allvar.

Att bara tala om ”hur du trivs” är att bortse från det viktigaste för individen – framtiden, den personliga utvecklingen.

Stefan Löfvens ständiga tjat om att vi behöver ett ”mer socialt Europa” är ett självmordsprojekt. Att kräva mer överstatlig socialism i ett redan impopulärt samarbete är som att belöna segraren i pajätartävlingen med mer paj.

Nu är tiden för fasta.

Att döma av Januariöverenskommelsen har Löfven nu kommit på bättre tankar. Det behöver också LO göra.

Ansvaret för framtiden måste stå överst på agendan. Inte drömmar om en återgång till 70-talet. Ty då har man slagit följe med Donald Trump och dennes mest destruktiva budskap.

 

Janerik Larsson

Publicerad av Janerik Larsson den 2019-02-13 - 11:21