Hans de Geer, Veli-Pekka Säikkälä, Mattias Dahl.
Foto: TT + pressbilder

Hans De Geer, Veli-Pekka Säikkälä och Mattias Dahl.

Viljan att komma överens – ett arv av Saltsjöbadsandan

Publicerat av Anders Carlsson

Inget nostalgiskt tillbakablickande på en svunnen tid. Däremot en inspiration att lösa dagens problem på arbetsmarknaden, nog så svåra som de som en gång drev fram Saltsjöbadsavtalet. Så kan andan från 1938 vara en kraft idag. Särskilt som arbetsmarknadens parter även idag möter samma hot som en gång var en drivkraft i skapandet av Saltsjöbadsavtalet.

Finns det en Saltsjöbadsandan 2.0?

Nej, inte ur nostalgisk synpunkt med återuppväckandet av ett allt omslutande avtalssystem och centrala förhandlingar.

Jo, definitivt, om det är viljan att med respekt för varandras åsikter tillsammans lösa svåra problem – just för att de är svåra att lösa.

Det slår såväl forskare som fack och arbetsgivare fast när Arbetsmarknadsnytt ställer frågan om vilken relevans ett åttio år gammalt samförstånd kan ha på arbetsmarknaden av idag.

August Lindberg och J Sigfrid Edström
Foto: Pressens bild

August Lindberg, ordförande för LO, och J Sigfrid Edström, ordförande för SAF, undertecknade Saltsjöbadsavtalet den 20 december 1938.

– Naturligtvis måste vi först konstatera att Saltsjöbadsavtalet var avsett för en annan tid och en annan arbetsmarknad än vad vi har idag. Då var drivkraften att skapa fred efter år av stora och svåra konflikter och strejker. Så ser det inte ut idag, vi har en betydligt lugnare situation på arbetsmarknaden. Av den anledningen behövs inte en insats liknande Saltsjöbadsavtalet.

Det säger Hans De Geer, historiker och forskare, och pekar istället på det som är det tydligaste arvet av det historiska dokumentet: viljan att komma överens. Det som en del väljer att översätta till Den Svenska Modellen.

Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare på IF Metall håller med:

– Vi har ordning och reda på arbetsmarknaden, har klarat att komma överens och teckna längre avtal vilket gynnat både arbetstagare och företag och lugnat ner temperaturen. Även sedan själva Saltsjöbadsavtalet alltmer spelade ut sin roll på 1970- och 80-talet.

En sammansvetsande kraft

Det innebär dock inte att den svenska arbetsmarknaden är en lugn idyll, tryggt vilande på en nedärvd anda av samförstånd: Höga trösklar, långtidsarbetslöshet, nyanlända, turordningsregler, förändrade anställningsformer, ökade krav på omställning, listan kan göras lång. Ingen är heller omedveten om problemen och de krav de ställer på såväl parterna som samhällsekonomin. Receptet för att lösa dem kan variera men i botten finns en sammansvetsande kraft, ograverat hämtad från 1938: Viljan att lösa det själva, utan inblandning från politiken och i förlängningen av det – lagstiftning.

– Det är det viktigaste av allt. Det är vi, parterna, som ska ta ansvar för att lösa problemen. Det ställer krav på oss att orka göra upp, säger Mattias Dahl, vd för Transportföretagen.

Saltsjöbaden
Foto: TT/Hasse Holmberg

Det var på Grand Hotell i Saltsjöbaden som Saltsjöbadsavtalet undertecknades den 20 december 1938, för exakt 80 år sedan.

Viljan att hålla den politiska makten på avstånd har varit arbetsmarknadens följeslagare genom alla år, både som ett reellt hot och som ett tryck att verkligen komma vidare i förhandlingarna. Vid krisen i slutet av 1990-talet var det en avgörande faktor för att komma fram till Industriavtalet. På senare tid har parterna levererat överenskommelser om etableringsjobben och konfliktreglerna utan politisk inblandning. Det faktum att Sverige inte har någon lagstiftning kring till exempel lönebildning och minimilöner är unikt i Europa. Å andra sidan är Sverige ett litet land inom EU med en egen modell för arbetsmarknaden. Alla tre, Hans De Geer, Veli-Pekka Säikkälä och Mattias Dahl, är överens om att en utvidgad lagstiftning där kan krocka med den svenska modellen, särskilt som den befinner sig långt från den svenska verkligheten.

– Om politikerna börjar lova saker, då förstörs möjligheterna att komma överens och det är en farlig utveckling, säger Veli-Pekka Säikkälä.

Att istället mötas över ideologiska gränser, att lita till en svensk kompromiss-kultur, det har i vissa lägen kritiserats, nästan förlöjligats. Det är en inställning som Mattias Dahl avfärdar.

– Att kunna kompromissa, ta ansvar och mötas är det som typiskt skapar framgång. Vad är alternativet – att köra så det ryker och försöka ta den största biten av kakan? Vi möts ju i förhandlingar just för att det är svårt och när vi övervinner det förs landet framåt.

Gott betyg att diskutera LAS

Och nog finns det traditionellt svåra och ideologiskt hårt knutna frågor att ta sig an, där en stavas av de tre bokstäverna LAS. Men även där finns idag en ambition att ta sig upp ur hårt befästa ställningar. Mattias Dahl igen:

– Den ska ju inte skrotas utan anpassas till dagens arbetsmarknad med en betydligt större rörlighet. Vi ska lösa knuten med att göra det lättare att anställa med bibehållen trygghet. Att inte göra det, utan låta ett halvdåligt regelverk rulla på, det är faktiskt rakt motsatt det som Saltsjöbadsandan handlade om, säger han och får medhåll av Veli-Pekka Säikkälä:

– Att LO och Svenskt Näringsliv diskuterar LAS är ett gott betyg över hur samförståndsandan på arbetsmarknaden fungerar. Det har varit svackor under åren men förtroendet mellan parterna är uppbyggt och nu finns en vilja att ta sig an svåra frågor igen.

Det har gått åtta decennier och en närmast explosiv samhällsutveckling sedan Saltsjöbadsavtalet skrevs under. Att än idag samlas runt ett förhandlingsbord och visa viljan att vilja komma överens, kan vara ett sätt att beskriva arvet efter det ögonblicket.

– Då kom ju parterna fram till ett avtal som löste den tidens stora, svåra problem. Varför skulle då inte dagens stora problem också gå att lösa? frågar Hans De Geer retoriskt.

Anders Carlsson

Publicerad av Anders Carlsson den 2018-12-19 - 20:46  #Avtalsrörelse #Kollektivavtal