AMN_WH
Foto: Jonas Ekströmer/TT

”Vi måste återställa en rimlig kostnadsnivå i svensk industri”

För att återställa svensk industris konkurrenskraft måste det till en kraftig nedväxling av löneökningarna, betonar Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen. ”Det håller inte att svenska arbetskraftskostnader ligger i toppen i EU”, säger han.

Sedan 1998 har Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen, varit med i hetluften i spelet om lönerna. När han blickar bakåt konstaterar han att det finns lärdomar att dra av historien.

– Fram till 2007 så hade vi skaplig ordning på lönebildningen. Då började det pratas om superkonjunktur och sådana saker. Jag var väldigt skeptisk för det finns alltid en risk att man träffar för höga avtal i slutet av en högkonjunktur, säger han.

Sedan vet vi alla vad som hände. Under 2008 gick Lehman Brothers i konkurs och allt brakade samman.

– Där stod vi med ett väldigt dyrt avtal som löpte från 2007 till 2010. Man kan säga att parterna hade blivit fartblinda. Den gången räddades många jobb av den så kallade krisöverenskommelsen. Men det är klart att lönerna höjdes för mycket under den perioden.

Även industrins senaste avtal hamnade för högt, enligt Anders Weihe.

– Löneökningar som inte motsvaras av en produktivitetshöjning urholkar konkurrenskraften, säger han.

Anders Weihe betonar att liknande misstag inte får göras igen och drar parallellen till den stundande avtalsrörelsen. Nu befinner vi oss i ett läge där världsekonomin och den globala handeln har utvecklats mycket dystrare än vad man hade kunnat hoppas på, inte minst i Europa, betonar han. Dessutom växlar Kina ned, vilket påverkar volymerna för exporterande företag. Och någon ljusning är inte i sikte.

– Våra medlemsföretag påverkas kraftigt, 95 procent av företagens tillverkning går på export. De senaste fyra åren har det blivit 22 000 färre metallarbetare i våra medlemsföretag och 5 000 tjänstemän har försvunnit. Våra arbetskostnader ligger alldeles för högt, ungefär tio procent över kostnaderna i eurozonen. Det är klart att det är ohållbart om vi ska vara konkurrenskraftiga, säger han.

Motparterna ser också problematiken, menar Anders Weihe.

– Vi är egentligen överens med våra motparter om att industrin har haft en för hög kostnadsutveckling och att vår konkurrenskraft har försämrats sedan 2008, säger han.

Därför kom kraven som facken inom industrin presenterade i måndags lite som en överraskning. Löneökningar på 2,8 procent är för högt, betonar han.

– Efter förra avtalsrörelsen konstaterades att reallönerna hade ökat väsentligt mer än parterna avsett. I kombination med låg tillväxt, lägre produktivitet, svagare investeringar och höga arbetskraftskostnader kan vi konstatera att konkurrenskraften för svensk exportindustri försämrats. Det är inte sant, som facken inom industrin påstår, att vår konkurrenskraft har förbättrats, sade Anders Weihe i en kommentar.

Han anser att en orsak till det höga budet är en olycklig fokusering kring inflationsmålet. Facken har sett Riksbankens inflationsmål som en slags bottenplatta för löneökningarna.

– Till viss del kan jag förstå hur facken tänker, de förhandlar ju om sina medlemmars köpkraft. Men samtidigt har vi försökt förklara att svensk industri inte kan fokusera på ett inhemskt inflationsmål. För våra medlemsföretag är det producentpriserna som spelar roll. Det går ju inte att komma utomlands och säga att man vill höja priserna för att Riksbanken vill ha en inflation på två procent. Det är kunder i Tyskland, Dubai eller Kina inte ett dugg intresserade av, säger han.

Inflationsmålet är inte längre det ankare som facken inom industrin påstår, och framför allt ska det inte vara ett ankare för sakens skull, menar Anders Weihe.

– Det Riksbanken borde säga nu är att det inte är önskvärt att vidta åtgärder för att åstadkomma en avvikande inflation från omvärlden. Vem lider av att inflationen är noll nu? I princip hela världen har ju samma låga inflation, säger han.

För att återställa svensk industris konkurrenskraft måste det till en kraftig nedväxling av löneökningarna, betonar Anders Weihe. Det håller inte att svenska arbetskraftskostnader ligger i toppen i EU.

– Det håller motparterna med om. Men facken verkar ha inställningen att vi ska hoppas på att omvärlden försämrar sitt kostnadsläge så att vårt relativa kostnadsläge förbättras. Mycket av debatten cirkulerar ju kring att andra ska träffa sämre avtal än vad vi gör. Det är helt fel strategi, det är ungefär som att spela på andras resultat. Jag menar att vi själva måste säkerställa vår konkurrenskraft, säger han.

Det är viktigt att förstå att Sverige varken tekniskt eller kompetensmässigt har några fördelar längre jämfört med omvärlden, betonar han. Råvarupriserna sätts av marknaden, så effektivitet och kostnader är de enda konkurrensfaktorerna.

– Vi måste se till att kostnadsläget i Sverige inte är en nackdel för industrin. En ingenjörstimme kostar runt 700 kronor i Sverige, i Polen kostar den 350 kronor. Hur mycket större värde kan du få ut av en ingenjörstimme i Sverige? Ja, i vart fall inte det dubbla. Det här gör att avancerad utveckling flyttar utomlands. Ericsson har till exempel flyttat ut i princip all sin tillverkning, säger han.

Är det egentligen lönesänkningar som behövs nu?

– Läget är kritiskt, men det är inte realistiskt att teckna centrala branschavtal som sänker lönerna. Man ska komma ihåg att vi förhandlar om fredsplikten. Jag har väldigt svårt att tänka mig att facket skulle betala oss för fredsplikt genom att sänka sina medlemmars löner. Det är inte realistiskt, säger han.

Däremot betonar han att arbetsgivarsidan vill göra löneavtalen helt dispositiva så att företag kan komma överens med sina motparter på lokal nivå om sänkta löner. Men det kommer inte att bli en lätt sak att få igenom, befarar han. Facken har framför allt två invändningar.

– Det ena är att facken vill kunna garantera sina medlemmar löneökningar, och då helst reallöneökningar. Annars har de svårt att motivera fackföreningsavgiften, säger han.

– Det andra är att de menar att de lokala fackklubbarna hamnar i ett pressat förhandlingsläge. Många industriföretag tvingas i dag sänka sina priser, samtidigt som de har högre lönekostnader än sina konkurrenter. Alternativen de har är att förbättra produktiviteten eller dra ned på personal. Och visst, det är förhandlingsläget. Man kan kalla det utpressning, eller så kan man kalla det verkligheten. Jag menar att det är en fråga om att ge de anställda vid företaget en möjlighet att välja om det finns ett annat alternativ än att dra ned antalet anställda, säger han.

Tre knäckfrågor för Teknikföretagen

  • Återställa en rimlig kostnadsnivå i svensk industri.
  • Få till en kollektivavtalsreglering som möjliggör en så effektiv verksamhet som möjligt. Arbetstidsregler är avgörande, det vill säga att arbetsgivaren kan använda den tillgängliga arbetstiden på ett så effektivt sätt som möjligt.
  • Att de lokala parterna har möjlighet att komma överens om avvikande regler. Göra löneavtalet helt dispositivt.

Daniel Mellwing  Jakob Stenberg

Publicerad av Redaktör den 2015-11-06 - 14:11