AMN_19-7
Foto: Sören Andersson

"Svenska modellen måste utvecklas med tiden"

Ansvaret för den svenska modellen har varit ett hett diskussionsämne den senaste tiden. Inte minst har årets stökiga avtalsrörelse, med en sprucken LO-samordning, väckt en del frågetecken kring modellens fortlevnad. ”På många sätt är det en väldigt bra modell som tjänat oss väl under många år. Men nu måste den utvecklas med tiden”, säger Nils Karlsson, vd för forskningsinstitutet Ratio.

Ratio har analyserat den svenska arbetsmarknadsmodellen, bland annat med hjälp av intervjuer och genomgripande statistik på individ- och företagsnivå. Slutsatsen är att det finns ett antal problem som behöver åtgärdas.

– Modellen förutsätter en väldigt stark samordning, men finns inte en sådan samordning så tenderar lönekostnaderna att sticka iväg, sade Nils Karlsson, vd på Ratio, nyligen under ett seminarium.

– Dessutom får modellens konstruktion till effekt att vi får sammanpressade löner, med höga ingångslöner och en sorts minsta gemensamma nämnare. Det betyder också att det är väldigt svårt att hantera relativlönejusteringar mellan branscher och grupper, eftersom modellen är så centraliserad, sade han.

Problemet blev tydligt i årets avtalsrörelse. Vissa grupper har velat ha mer än andra och haft svårt att se sig som en del i ett större pussel. Samtalstonen har bitvis varit hård, vilket även resulterat i strejkhot och strejker. En viktig orsak till problemen är de svenska konfliktreglerna, påpekade Nils Karlsson.

– De är unikt generösa i en internationell jämförelse, vilket förutsätter att parterna på bägge sidor tar ansvar och håller ihop sina karteller. Utan en stark samordning får vi problematiska effekter. Frågan är om parterna kan hantera det här själva eller om politiken måste in och justera modellen?

Den svenska arbetsmarknadsmodellen sker inom ett legalt ramverk, betonade Nils Karlsson. Parterna tar alltså ansvar och förhandlar inom ramen för de lagar och regler som finns på området.

– Regelverket är 88 år gammalt. Det var en helt annan verklighet när vi fick de konfliktregler som gäller i dag, sade han.

En del justeringar har skett för att komma till bukt med lönebildningen. Industriavtalet träffades 1997 och vi fick Medlingsinstitutet år 2000, som ska se till att lönebildningen är samhällsekonomiskt långsiktigt hållbar och förenlig med svensk konkurrenskraft.

– Industrin ska sätta märket, sedan förutsätter samordning att man håller ihop det här. Indirekt hänger pusslet ihop, men det bygger som sagt på en väldigt stark samordning, inte minst inom LO, sade han.

Långsiktigt har modellen fungerat bra, jämfört med hur det såg ut på 70- och 80-talen när allting spårade ur, betonade Nils Karlsson.

– Men med dagens modell tenderar vi att hamna lite för högt. När man ska komma överens på respektive sida och komma överens gemensamt så hamnar man lite för högt i avtalen som träffas, sade han.

Ratios statistik visar att arbetare, och i viss mån även tjänstemän, ofta i praktiken omfattas av starkt centraliserade avtal som innebär små möjligheter att påverka lönen. Den ökande centraliseringen gör också att företagen har små möjligheter att använda lön som ett sätt att utveckla företaget, påpekade Nils Karlsson.

– Den väldiga centraliseringen gör det svårt att justera relativlöner och det blir en lönesammanpressning som är ett problem för bägge sidor på arbetsmarknaden. Väldigt många löntagare har små möjligheter att få en löneutveckling och göra en lönekarriär, inte minst inom bygg, hotell och restaurang. Ingångslöner drivs upp i samordningen varje gång, och det blir väldigt lite kvar att jobba med lokalt. Det här försvårar kompetensförsörjning och så vidare, sade han.

Historiskt sett har den svenska modellen förändrats rätt många gånger, och nästan alltid under hot om lagstiftning.

– Vi är i ett läge där vi måste åstadkomma förändringar, sade han.

Publicerad av Redaktör den 2016-07-19 - 15:40