Antje Dedering, Visita, Torbjörn Johansson, LO, och Claes Stråth
Foto: Pressbild + TT

Antje Dedering, Visita, Torbjörn Johansson, LO, och Claes Stråth, tidigare generaldirektör på Medlingsinstitutet.

Så bevarar kollektivavtalet ”terrorbalansen” i 80 år till

Publicerat av Stina Bengtsson

Trots vikande medlemstal inom fackrörelsen är kollektivavtalen en vital 80-åring. Men om kollektivavtalen minskar i betydelse kan det bli problem. ”Då kommer politiken inte att sitta still. Då blir det krav på minimilöner eller allmängiltiga avtal”, varnar arbetsmarknadsprofilen Claes Stråth.

Den 17 mars är det kollektivavtalets dag, 80 år efter Saltsjöbadsavtalet. Systemet har överlevt många påfrestningar och idag ligger de största hoten i att medlemmarna sviker LO-facken – och att politiken vill lägga sig i partsmodellen.

Det finns många som säger att det numera till och med är arbetsgivarna som bär upp kollektivavtalen, något som Claes Stråth instämmer i. Han har arbetat med arbetsmarknadsfrågor i decennier. Under nästan tio år var han generaldirektör för Medlingsinstitutet och han har kallts nestor på svensk arbetsmarknad.

– Det är arbetsgivaren som tecknar kollektivavtal som bestämmer täckningsgrad, säger han och är också noga med att poängtera att kollektivavtal även omfattar dem på arbetsplatsen som inte är med i facket.

Det är bra att arbetsgivarna upprätthåller en god täckningsgrad, alltså att ungefär 90 procent av de anställda på den svenska arbetsmarknaden omfattas av kollektivavtalen, tycker Torbjörn Johansson, avtalssekreterare på LO. Han menar att det stärker den svenska modellen.

– Arbetsgivarna är minst lika viktiga som arbetstagare för kollektivavtalen. Utan dem så finns det inga avtal, konstaterar Torbjörn Johansson samtidigt som han tycker det är problematiskt att det blir allt färre medlemmar i LO-kollektivet.

– Det försvagar oss, säger han men berättar samtidigt att antalet medlemmar är ungefär lika stort idag som på 70-talet.

Samuel Engblom

Samuel Engblom, TCO

Inom TCO har medlemsantalet snarare ökat än minskat under det senaste decenniet. ”Den framgången beror på att man aktivt arbetat med både förnyelse och satsat på organisering och värvning”, skriver Samuel Engblom till Arbetsmarknadsnytt och fortsätter: ”Kollektivavtalstäckningsgraden är stabil kring 90 procent. Arbetsgivarnas höga organisationsgrad är en viktig förklaring till det, men även att vi fortsätter att organisera medlemmar och kräva avtal hos arbetsgivare som inte har det. Sådana krav slutar ofta med att de går med i en arbetsgivarorganisation”.

Arbetsgivare vill ta ansvar

För Antje Dedering, förhandlingschef på besöksnäringens bransch- och arbetsgivarorganisation Visita, är det viktigt att företag tecknar kollektivavtal.

– Från ett företagarperspektiv visar det på en seriositet – arbetsgivare som vill ta ansvar för en långsiktig hållbar utveckling, både för företag och anställda väljer att teckna kollektivavtal, fortsätter hon.

Både hon och Claes Stråth anser att det är ett problem när fackförbund tappar medlemmar.

– Starka parter på ömse sidor gynnar den svenska modellen, säger Antje Dedering och får medhåll från Claes Stråth:

– Att facken får färre medlemmar riskerar legitimiteten i systemet. Modellen bygger på starka parter, men också representativa, säger han.

Saltsjöbadsavtalet undertecknandet
Foto: PRESSENS BILD

Undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet den 20 december 1938. Sittande fr. v: Gunnar Andersson, Lo:s andre ordf, August Lindberg, LO:s ordförande, J Sigfrid Edström, ordförande i SAF, Gustav Söderlund, VD i SAF. Stående fr.v: Oscar Karlén, ordf i träindustriarbetareförbundet,Hilding Molander, ordf i livsmedelsarbetareförbundet, Arnold Sölvén. LO:s advokat, sekreterare, Wiking Johnsson, disponent, VD för Jernkontoret, Carl J Malmros, disponent, AB Klippans Finpappersbruk, Nils Holmström, SAF, sekreterare, Ivar O Larsson, vice VD i SAF.

Anders Weihe, förhandlingschef på arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen, problematiserar kring att det inte alltid behöver vara ett problem med låga medlemstal i fackförbunden. Ett exempel, menar han, är Teknikföretagens motsvarighet i Tyskland, Gesamtmetall, och motparten IF Metalls motsvarighet IG Metall. IG Metall har få fackligt anslutna men närmare 80 procent av företagen tillämpar kollektivavtal.

Anders Weihe

Anders Weihe, Teknikföretagen

Foto: Henrik Montgomery/TT

– Men långsiktigt måste facken representera dem som de förhandlar för om kollektivavtalet ska ha legitimitet. Den svenska modellen får inte samma stabilitet och legitimitet om de fackliga organisationerna bara organiserar en minoritet av de anställda, säger han angående det minskande medlemsantalet i LO-kollektivet.

Ett särskilt uppenbart problem med låg organisationsgrad är, enligt Anders Weihe, när arbetstagare och arbetsgivare ska förhandla med staten om till exempel etableringsjobb ellerLAS.

– Jag bedömer att sådana förhandlingar inte kan komma till stånd om facken fortsätter att tappa medlemmar, säger han.

Effektiv krisdämpare

Anders Weihe är noga med att poängtera att det är problematiskt när politiken blandar sig i kollektivavtalen och att det har varit flera turer som har inneburit en försvagning av partsmodellen.

– Lagstiftning har kommit in successivt. Första brottet var under 70-talet, med LAS, MBL och Förtroendemannalagen, säger han och poängterar att även EU-medlemskapet har påverkat partsmodellen.

Men under de senaste åren har parternas inflytande ökat igen, menar Anders Weihe. Parterna har gemensamt hittat olika kreativa lösningar på problem, till exempel etableringsjobben.

– Därför har också politikerna blivit mer intresserade av vad parterna kan åstadkomma, säger han.

Claes Stråth konstaterar att kollektivavtalen numera får en allt större betydelse även för dem som inte har tecknat dem. Inte minst är det politiken som påverkar den utvecklingen.

– Politiken anser att kollektivavtalet ska ha en rättsverkan även utanför dem som har tecknat avtal, säger han.

Någon gång bestämde vi i Sverige att vi lever i ett katolskt äktenskap. Det går inte att skilja sig och då måste man kompromissa.

Han ger två exempel. Det ena är etableringsjobben, där en av punkterna i januariavtalet innebär att även företag utan kollektivavtal ska omfattas av uppgörelsen som från början gjordes mellan kollektivavtalsbärande parter i form av fack och arbetsgivare. Det andra exemplet är att upphandlingsvillkor, där företag, för att vinna en upphandling, ska arbeta enligt kollektivavtalsenliga villkor.

– Kollektivavtalet är viktigt, som regleringsinstrument. Det tycker uppenbarligen också politiken, åtminstone ibland, säger Claes Stråth.

Han menar att kollektivavtalen har haft en avgörande betydelse för stabiliteten i svensk ekonomi.

– Under krisen 2008–2009, så var det kollektivavtalsparterna från den privata sektorn, som såg till att dämpa konsekvenserna, säger han.

Torbjörn Johansson understryker att ur ett samhälleligt perspektiv är kollektivavtalen nästan ännu viktigare än de är för den enskilde arbetstagaren.

– Att Sverige har blivit en global vinnare sedan efterkrigstiden beror inte bara på skickliga politiker. Det beror väldigt mycket på hur arbetsmarknaden har funkat och att vi har skapat en stabil och fungerande lönebildning, säger han.

Stor enighet

Antje Dedering anser att kollektivavtalen ger stor stabilitet på svensk arbetsmarknad.

– De ger de också oss, arbetsmarknadens parter, en möjlighet att samarbeta och hitta branschanpassade lösningar som bidrar till utveckling, säger hon.

Hon får medhåll från Samuel Engblom, näringspolitisk chef på TCO. I ett mejl till Arbetsmarknadsnytt skriver han att ”de skapar trygghet och förutsägbarhet för arbetstagare och stabilitet och arbetsfred för arbetsgivarna samtidigt som villkor och regler är anpassade till verksamheten”. Han menar också att de ger en extra trygghet för TCO:s medlemmar vid arbetslöshet, sjukdom eller föräldraledighet.

– Kollektivavtalen är fortfarande det huvudsakliga regleringsinstrumentet på arbetsmarknaden, både privat och offentligt, säger Anders Weihe, förhandlingschef på arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen.

Att den svenska modellen upprätthålls är beroende av att det finns en dialog mellan fack och arbetsgivare, anser Även Torbjörn Johansson. Ibland har det kallats terrorbalans och ibland samarbete.

– Det är en blandning. Det fina med den svenska modellen är att det är just en blandning mellan terrorbalans och samarbete, säger Torbjörn Johansson.

– Någon gång bestämde vi i Sverige att vi lever i ett katolskt äktenskap. Det går inte att skilja sig och då måste man kompromissa, fortsätter han och konstaterar att det inte är någon poäng med att försöka döda varandra.

Stina Bengtsson

Publicerad av Stina Bengtsson den 2019-03-15 - 15:10  #Kollektivavtal