Hammaren och skäran samt EU-flaggan
Foto: Mostphotos

Östpropaganda blev dagens EU-lagar

Publicerat av Ana Cristina Hernández

Det var de europeiska kommunistländerna som under 70-talet inspirerade till medbestämmandelagar och EU:s sociala modell, menar forskaren och statsvetaren Astrid Hedin. Med sin propaganda lyckades kommunistregimerna påverka västeuropeiska länder att instifta lagar som lever kvar än i dag.

Astrid Hedin

– Det fanns ingen annan organisation än just ILO som knöt samman väst och öst i medbestämmandefrågan som inte var en vänsterorganisation, berättar forskaren Astrid Hedin.

Foto: Pia Larsson

Astrid Hedin, statsvetare från Malmö Universitet, har forskat om kommunistiska regimer och bilden av dem utomlands. Enligt ett av hennes senaste studier formades EU:s sociala modell om arbetsplatsdemokrati indirekt av de gamla kommunistländerna. Det var i synnerhet FN:s fackliga organ, Internationella arbetsorganisationen (ILO), som gjorde detta möjligt.

Upptäckten om hur allt hänger ihop gjorde Astrid Hedin när hon började att studera vilka år medbestämmandelagarna kom till i de olika västeuropeiska länderna.

– Till min förvåning skedde ländernas lagstiftning om medbestämmande nästan samtidigt och i prydliga mönster, berättar hon.

Nya lagar i många länder

Under 70-talet började flera europeiska västländer att instifta medbestämmandelagar. Nederländerna införde den år 1971, Västtyskland år 1972, Österrike och Belgien 1973, Storbritannien 1975, Sverige och Portugal 1976, Spanien och Irland 1977 och Finland år 1979. Dessa lagar bidrog till att EU:s första 15 medlemsländer många år senare enades om att anta direktiv 2002/14/EC, som reglerar medbestämmande och dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Bakgrunden till ländernas medbestämmandelagar, och till EU-direktivet, är snårigt. I Sverige ersatte lagen bland annat de frivilliga företagsnämnderna som hade införts redan år 1946 genom ett avtal mellan LO och dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). Meningen var att de skulle öka anställdas inflytande över arbetsplatsen. En annan del av inspirationen kom dock från de europeiska kommunistländerna, framförallt från forna Jugoslavien, som lyckades övertyga delar av västvärlden om att det låg i framkant med arbetsplatsreformer.

– Man kan ifrågasätta om det verkligen fanns medbestämmande i dessa diktaturer i och med att det saknades organisationsfrihet. Det intressanta är att detta missuppfattades av väst, berättar Astrid Hedin.

ILO möjliggjorde

En organisation som möjliggjorde idéspridningen från kommunistländerna var ILO. Anledningen till det är att ILO var en av de få tillgängliga globala plattformarna som betraktades som neutralt.

– Det fanns ingen annan organisation än just ILO som knöt samman väst och öst i medbestämmandefrågan som inte var en vänsterorganisation, berättar Astrid Hedin.

I och med att ILO var, och är, en internationell organisation, ämnad till bland annat dialog mellan länder, var det nästan ofrånkomligt att kommunistländernas propaganda skulle spridas därifrån. ILO publicerade böcker, rapporter, tidskrifter och publikationer från ländernas experter – experter som kunde försköna sina egna länders framgångar.

Astrid Hedin vill dock inte lägga all skuld på ILO. Snarare förstår hon vilken sits som organisationen befann sig i.

– Man kan inte som internationell organisation säga att ”vi gillar inte hur ni representerar ert land”. ILO kunde inte uttala sig om huruvida dessa länder var diktaturer eller inte, säger hon och tillägger:

– Det finns ingen som förväntar sig att ILO ska ha en uppgift som ansvarig utgivare. Det är en oöverstiglig uppgift att kolla att alla medlemsländer talar sanning i sina publikationer.

Publicerade rena påhitt

Ibland publicerade kommunistländerna rena påhitt via ILO. Till exempel rapporterade Sovjetunionen att landet också hade en medbestämmandelag. Särskilt framstående var dock när den polska regimen i diverse ILO-publikationer påstod att protesterna i Polen år 1956 inte hade slagits ned, utan att demonstranternas krav i stället hade mötts med demokratireformer på arbetsplatserna. Det var inte förrän efter Berlinmurens fall som bilden av vad som hände under protesten klarnade, påpekar Astrid Hedin i en artikel på webbsajten Europakommentaren. ”På grundval av ILO:s publikationer framstår det emellertid som om Östeuropa under 1960-talet var på väg att reformeras”, skriver hon vidare.

Väst fick en bild av att det höll på att ske en demokratiseringsreform i öst. Det fanns på den tiden en stark tro på att kommunistländerna skulle reformeras.

– Väst fick en bild av att det höll på att ske en demokratiseringsreform i öst. Det fanns på den tiden en stark tro på att kommunistländerna skulle reformeras, säger Astrid Hedin.

”Bäst” på att använda sig av ILO som informationskanal var som nämnt forna Jugoslavien, som var kommunistiskt under Josip Broz Tito under efterkrigstiden. Jugoslavien hade brutit med Sovjetunionen under 50-talet och öppnat sig mer för omvärlden, såväl politiskt som ekonomiskt. Av realpolitiska skäl ville landet hävda sitt oberoende genom att visa upp en egen modell av självbestämmande.

Chrusjtjov och Tito
Foto: TT/Pressens bild

Sovjvetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov och Jugoslaviens presiden Josip Broz Tito skålar. Propaganda från diktatorernas båda länder bidrog till att västeuropeiska länder i rask följd införde medbestämmandelagar under 1970-talet.

Workshop om Jugoslavien

I Europakommentaren beskriver Astrid Hedin hur Jugoslavien under sommaren 1958 lyckades övertala ILO:s sekretariat att organisationen skulle hålla en särskild workshop om den jugoslaviska modellen. Protokollet från den kvällen publicerades sedan av ILO. År 1962 publicerade ILO en monografi om den jugoslaviska modellen och år 1969 fick landet stå värd för ILO:s första internationella konferens om arbetstagarnas medbestämmande på arbetsplatsen. Hur mycket av det som Jugoslavien stoltserade om är sant eller inte är svårt att veta även i dag. Vad som är sant är att många experter i Västvärlden inspirerades av publikationerna, som de tog för helt sanna.

– Jag blev överraskad över hur mycket ILO-rapporterna hade lästs, säger Astrid Hedin och påpekar att många kunniga personer, som de amerikanska respektive brittiska statsvetarna Robert Dahl och Carole Pateman, hade Jugoslavien som förebild när det kom till deltagardemokrati, på grund av ILO:s monografi från 1962.

Det fanns dock kritik mot kommunistländerna även inom ILO. Organisationen har nämligen olika arbetsindelningar som jobbar med olika sakområden.

– Den delen av ILO som handlar om organisationsfrihet kritiserade ofta kommunistregimerna, berättar Astrid Hedin.

Hon menar också att det kan ha funnits en ”muntlig debatt” mellan länderna inom ILO-mötena där ämnet diskuterades. Men till syvende och sist var det ländernas egenkomponerade rapporter som gick i tryck, och som lästes av omvärlden.

Ana Cristina Hernández

Publicerad av Ana Cristina Hernández den 2019-04-01 - 11:14  #Politik #LAS #Svenska modellen