Kvinnor i hijab
Foto: Carina Johansen/TT

Klanstyre och höga trösklar – en utmaning för svensk arbetsmarknad

Den svenska samhällsmodellen bygger på ett stort förtroende för myndigheter och övertygelsen om individens frihet. Det innebär stora utmaningar för människor från länder där hederskultur råder, och tilltron till staten är låg när de möter den svenska arbetsmarknaden.

Somalier är en av de största utomeuropeiska invandringsgrupperna i Sverige, men står längst från den svenska arbetsmarknaden. Några faktorer som spelar in är att många som söker sig hit är flyktingar, har låg utbildning och att de inte har haft särskilt många år på sig att etablera sig i Sverige, jämfört med andra invandrargrupper. Men en annan avgörande faktor är att de kommer från en samhällsmodell som skiljer sig markant från den svenska. Det menar författaren Per Brinkemo, före detta journalist som sadlade om till att arbeta med integrationsfrågor för tio år sedan.

Han har bland annat arbetat som projektledare på Somaliland förening i Malmö, och skrivit boken ”Mellan klan och stat – somalier i Sverige” (2014). Han var även redaktör för antologin ”Klanen” (2018).

– I debatten säger politiker bara att det gäller att folk kommer i arbete och lär sig språket, och det är naturligtvis jätteviktigt, men jag anser att det är mycket djupare och svårare än så, därför att vår samhällsmodell är så otroligt annorlunda mot de i exempelvis Irak, Somalia och Afghanistan, säger Per Brinkemo.

Afghanistan självmordsbombare massgrav
Foto: Bashir Khan Safi/TT

Många av de som flyttar till Sverige kommer från länder som har kollapsade eller mer eller mindre korrupta stater, samt är så kallade klanbaserade samhällen. På bilden syns afghanska män som begraver offren för ett självmordsdåd i september 2019.

Vanligaste födelselandet bland invandrade personer 2018 var Syrien och på tredjeplats kommer Afghanistan, följt av Irak på femteplats. Gemensamt för dessa länder är att de har kollapsade eller mer eller mindre korrupta stater, samt är så kallade klanbaserade samhällen. Det kan innebära stora utmaningar när de ska etablera sig i ett individualistiskt och statstroget samhälle som det svenska, menar Brinkemo.

Per Brinkemo 1

I hemlandet har finns gigantiska släkter där alla funktioner finns inom klansystemet: socialförsäkring, arbetsförmedling, domstol, menar författaren Per Brinkemo.

Foto: Timbro

– Många har en bakgrund i ett statslöst samhälle, utan erfarenhet av myndighetsutövning, och så kommer de till oss – och vad är vi kända för? Vårt samhälle bygger på en opersonlig konstruktion av institutioner och myndigheter. Medan de i hemlandet, som ersättning för staten, har gigantiska släkter där alla funktioner finns inom klansystemet: socialförsäkring, arbetsförmedling, domstol. Skillnaden är att det inte sköts av staten, utan släkten håller ihop via blodsband.

Han menar att informationen och ingångarna till arbetsmarknaden måste organiseras mer på de nyanländas villkor, gärna via etablerade organisationer inom den etniska gruppen, och att svenska myndigheter behöver mer kunskap om vad det innebär att komma från en kultur där kollektivistiska värderingar styr. Liksom ha förståelse för att det svenska systemet kan verka världsfrånvänt för många.

– Vi är fostrade i att arbeta och göra rätt för oss och inte ligga andra till last, det är nästan som en slags lojalitetsförklaring till samhällsbygget Sverige, till välfärdsstaten. Det innebär att jag jobbar lika mycket åt andra, som jag inte känner, men som ingår i det sociala kontraktet. Och dessa andra innefattar kvinnor och män, olika etniska och religiösa grupper, hetero- och homosexuella, medan samhällskontraktet i en klanstruktur bara gäller den egna släkten.

Lönen ska räcka till många

Att lönen ofta ska räcka till fler än den enskilda individen, då många skickar hem pengar till släkten i ursprungslandet, kan dessutom påverka incitamentet att jobba mer än nödvändigt eftersom avkastningen inte främst kommer den enskilda till gagns, utan fördelas kollektivt, menar Brinkemo.

– Sedan finns det så klart massor av unga som har gått i svensk skola och kanske är födda här, som har knäckt koden. Det spåret är jätteviktigt att ha med. Men det andra spåret finns också, där man inte riktigt förstår premisserna kring vad det innebär att vara anställd eller hur det fungerar på den svenska arbetsmarknaden. Och det är klart att det behövs utbildning då, säger Per Brinkemo.

Även arbetsgivare och näringslivet har att vinna på att förstå strukturerna som döljer sig bakom den låga sysselsättningsgraden hos olika invandrargrupper, tror han.

– Man går ju miste om potentiella exportföretag. Man skulle kunna få in människor med språkkompetens och ett nätverk utomlands, det är en sådant som fler borde se som en resurs.

Fatemeh Seydalzadeh, Britta Lundberg
Foto: Noella Johansson/TT

– Att släppa taget om något som man trott på hela sitt liv, och upptäcka att det är fel, är ett jättestort steg och då behövs det mycket resurser, säger Fatemeh Seydalzadeh på Blå vägen (t.v.). Här tillsammans med kollegan Britta Lundberg.

Att vägen till arbete varken är rak eller självklar för denna invandrargrupp är något som Fatemeh Seydalzadeh, projektledare på det sociala företaget Blå Vägen, är väl medveten om.

Bara att få kvinnor från klanbaserade samhällen att våga ta plats i det offentliga rummet – som många håller sig borta från, antingen av eget val eller för att deras familjer inte tillåter dem – är en utmaning i sig.

– Att släppa taget om något som man trott på hela sitt liv, och upptäcka att det är fel, är ett jättestort steg och då behövs det mycket resurser. För du kan inte bara kasta bort ett helt liv utan att få se vad får du istället. Det här har vi försökt att upplysa om genom olika verktyg, bland annat en psykolog, men också via kvinnojourer, som kan visa baksidan av vad det är de medverkar till.

Lojalitet mot kollektivet

Baksidorna är hederskulturen som är en produkt av klanstrukturen i hemlandet, där individen i första hand är lojal mot kollektivet. Där kvinnor får lära sig att deras enda uppgift är att föda barn, och kontrolleras av manliga släktingar. Att få ut lågutbildade kvinnor som inte kan språket ordentlig, och aldrig har haft någon självbestämmanderätt, i arbetslivet blir alltså aktuellt först när de själva ser poängen med det, menar Fatemeh Seydalzadeh.

Därför jobbar hon aktivt med upplysning om vad kvinnorna har för rättigheter, men också skyldigheter, i ett samhälle som Sverige. Att visa för kvinnorna att de själva har ett ansvar, är viktigt.

– Många vill jobba, men det finns inget jobb säger de, men i de fallen som jobben finns: är du kapabel att ta det? brukar jag fråga. Ditt största jobb som mamma är att kunna vara vägvisare för dina barn, men vad är det du visar dem? Här i Sverige kommer du att bli fattigpensionär, för du har inte fått lov att gå i skolan eller jobba, ditt jobb har varit att föda barn. Vad händer med dig nu? Att kunna se den bittra verkligheten med öppna ögon kan göra att de vaknar. För det är först när den egna viljan och nyfikenheten väcks i en människa som hon är kapabel att ta sig över hinder, annars sitter du fast.

Migrationsverket väntrum
Foto: Marcus Ericsson/TT

Mötet med svenska myndigheter kan vara svårt för den som har vuxit upp i ett klansamhälle.

Hon önskar att svenska arbetsgivare, men även politiker och gemene man, såg potentialen i alla individer som lever i Sverige, inte bara på ett personligt plan, utan som en del av ett större samhällsbygge.

– Så länge du håller rent i din hörna och struntar i andras blir det en obalans, och då förlorar alla i samhället på det. För vi är beroende av varandra, även om vi inte pratar samma språk eller firar samma högtider. Ett konkret förslag är att begränsa för företagen hur många gånger man får utnyttja praktikanter via Arbetsförmedlingens program till exempel, och anställ personer som gör bra ifrån sig. För det är allas våra skattepengar som förser de här företagen med billig arbetskraft, och vi sviker dem som försöker ta sig in på arbetsmarknaden den vägen. De förlorar ju till slut hoppet om de aldrig får en anställning.

Parallella samhällen

Att det uppstår parallella samhällen är närmast ofrånkomligt när migrationen sker över stora avstånd värderingsmässigt, menar Benny Carlson, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, som har forskat om integration och migration.  

Benny Carlson (002)

I länder som USA och Storbritannien har det etniska företagandet varit en framgångsfaktor, men forskaren Benny Carlson, som efterlyser mer sånt även i Sverige.

Foto: LU

– Min slutsats, som bygger på erfarenhet från andra länder med lång invandring, som exempelvis USA och Storbritannien, är att när det finns stora gap vad gäller kultur och ekonomisk utveckling, mellan ursprungslandet och mottagarlandet så tenderar folk att hålla ihop för att kunna orientera sig i den nya miljön. Det bildas etniska enklaver, vilket kan vara på gott och ont. I Sverige har vi stora sådana gap med många som kommer från Mellanöstern och nordöstra Afrika. Det är ju bara att titta på World Values Survey, med de här ursprungsländerna långt nere i vänstra hörnet och Sverige högt uppe i det högra hörnet. Det finns ingen längre resa man kan göra kulturellt, säger Benny Carlson.

I World Values Survey (WVS) mäts värderingsskillnader mellan länder för att ge en översiktsbild av hur befolkningarna i dessa länder förhåller sig till sådant som religion, nationalism, yttrandefrihet, jämställdhet, syn på sexualitet och människors möjligheter att göra egna val, med mera. Sverige är tillsammans med de nordiska länderna tydligt avvikande i förhållande till resten av världen – ensamt på toppen inom den grupp som kallas protestantiska Europa – med värderingar som kan sammanfattas som ”en utpräglad frihetlig livsstil, där egna val, inte minst vad gäller reproduktiva frihetsvärden, styr”. I andra änden finns den afrikansk-islamska gruppen, med religiösa och traditionsbundna värderingar, vars samhällen har ”en hierarkisk och ofta klanstyrd struktur där äldst vet bäst, unga ska lyda sina föräldrar och där kvinnan är underordnad mannen”.

Sverige har saknat en plan

Huruvida etniska gemenskaper är en grogrund för att så småningom kunna etablera sig i majoritetssamhället, eller om de bidrar till att parallella samhällen cementeras, är forskarna oeniga om. Men att de finns där måste erkännas, menar Benny Carlson.

– I Sverige har vi en historia av framgångsrik social ingenjörskonst, där man alltid har kunnat styra och ställa med människor så att man får de resultat man önskar. Därför har man i övermod blundat för vad det innebär med stor invandring och stora gap mellan ursprung- och destinationslandet. Man har trott att det bara är att göra som vanligt och upprätta en plan för hur varje enskild individ ska integreras. Men det tror jag inte fungerar med många av dessa grupper från Mellanöstern och nordöstra Afrika, som vill hålla ihop kollektivt – vilket är en helt naturlig drift. Även om vi inte vill se och förhålla oss till det så kommer det att finnas där under ytan ändå. Och eftersom Sverige inte har haft någon plan för hur vi ska agera i förhållandet till detta så har vi mest sett de destruktiva sidorna; kriminaliteten och gängbildningarna.

Att stimulera det etniska företagandet, vilket skapat framgångsvägar för invandrare i USA, Kanada och Storbritannien, och stötta självhjälpsorganisationer i större utsträckning, ser Benny Carlson som en möjlig väg framåt.

– Då finns det ju krafter som håller emot de negativa sidorna. Det kan också ändra budskapet inom gruppen, att det faktiskt går att göra någonting, och man får förebilder som bryter nya vägar in. Det skulle sätta i gång en positiv process.

Cecilia Burman

Publicerad av Redaktör den 2019-09-12 - 11:13  #Integration