Marie Nilsson, ordförande, IF Metall
Foto: Sören Andersson

IF Metalls ordförande: Vi laddar alltid för strejk

Publicerat av Stina Bengtsson

När facken inom industrin presenterade sina krav inför avtalsrörelsen var det många som höjde på ögonbrynen och menade att det var höga krav. Men medan kritikerna tror att för höga löneökningar drabbar jobben så tror IF Metalls ordförande att kraven bidrar till stabilitet.

När facken inom industrin nyligen presenterade sina krav inför avtalsrörelsen var det många som reagerade på den förhållandevis höga siffran. Inför en avtalsrörelse som till stor del kommer att präglas av en försämrad konjunktur och hot om såväl brexit som handelskrig begär de fem fackförbunden högre löneökningar än inför förra avtalsrörelsen. Till det kommer pensionsavsättningar som gör att den sammantagna kostnadsökningen blir närmare fyra procent, om facken inom industrin får som de vill.

Hur tänkte ni?
– Visst, det är ett högre krav. Och det är en klar nedmattning, men det är från en oerhört hög nivå. Efter finanskrisen gjorde vi en medveten nedtrappning 2013 och för att vi insåg att vi behövde stärka svensk industris konkurrenskraft under ett antal år. Vi har legat så sedan 2013. Men nu har produktionen ökat och exportutvecklingen och lönsamheten har varit goda. Svensk industris konkurrenskraft har stärkts och då har vi gjort bedömningen att en liten upptrappning skulle fungera.

– Om vi skulle ställa krav efter konjunkturen så skulle vi kunna spä på och då skulle vi få ännu större svängningar. Vi vill ju ha en stabilitet. Vår övertygelse är att vi bidrar till det.

Det säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson. När hon tar emot Arbetsmarknadsnytt på sitt kontor på Olof Palmes gata i Stockholm har det gått några dagar sedan kraven presenterades. Avtalsrörelsen närmare sig med stormsteg. Efter årsskiftet sätter förhandlingarna igång på allvar och först ut är industrin, som ska sätta det så kallade märket, lönenormeringen för hela arbetsmarknaden.

Hur viktigt är industriavtalet?
– Det är oerhört viktigt för den svenska lönebildningen. Det har gett ett bra resultat och 20 år av reallöneökningar. Det är ett bra ”record”, säger Marie Nilsson.

– Det är generellt sett unikt för Sverige, att vi har haft reallöneökningar för i stort sett alla branscher, medan andra länder inte har haft det utan har stått och stampat, konstaterar hon och refererar till internationell forskning.

Ifrågasatt avtal

Industriavtalet är ifrågasatt. Inte minst av förbund i de egna LO-leden. De fem LO-förbunden inom 6F, Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko, har gång efter annan efterlyst andra lösningar, även om de alltid så här långt till sist har fogat in sig i leden och skrivit avtal på märket.

Marie Nilsson konstaterar att industriavtalet inte är perfekt och hon tror inte heller att det löser alla problem i lönebildningen, men att det ändå är ett ganska bra system som funkar.

– Sedan är det möjligt att man kan justera det genom att ta bredare grupper eller annat. Men den kritik som jag framför allt har upplevt handlar om transparens och att de känner att de inte riktigt är med och inte riktigt förstår vad kraven grundas på, säger hon.

Facken inom industrin 2019 1
Foto: Henrik Montgomery/TT

Per-Olof Sjöö, GS-facket, Eva Gouvelin, Livsmedelsarbetareförbundet, Marie Nilsson, IF Metall, Ulrika Lindstrand, Sveriges Ingenjörer, och Martin Linder, Unionen, under en pressträff där facken inom industrin presenterar de gemensamma kraven inför 2020 års avtalsrörelse

Efter att facken inom industrin gick ut med sina krav kom spekulationerna om att de förhållandevis höga kraven var en anpassning till 6F. Frågan om hur långt en sådan anpassning skulle kunna gå dök upp från flera håll.

Var går gränsen för en anpassning till 6F, om det nu är en anpassning
– Det är verkligen ingen anpassning 6F. Det är en nivå som vi har kommit överens om i facken inom industrin. Och alla LO:s förbund har accepterat den nivån.

– Däremot har jag försökt att vara mer inlyssnande gentemot 6F och frågat vad de vill och vad det är vi ska göra.

14 gemensamma mål

Marie Nilsson tycker att det är lite svårt med kritiken mot industriavtalet från de egna leden. LO-kollektivet har satt upp 14 gemensamma mål som de vill uppnå till år 2028. Det handlar bland annat om att kvinnorna ska närma sig männens lön, arbetarna ska närma sig tjänstemännen och de lågavlönade inom LO ska närma sig dem med snittlöner.

– Hela förutsättningen för de målen är att den konkurrensutsatta sektorn ska vara lönenormerande. Det är alla överens om, men sedan när man är kritisk så bortser man helt plötsligt ifrån det, säger hon.

Det har ju varit ganska tydligt genom åren att ni och 6F inte är bästa kompisar.
– Ja, men vi verkar i så olika sektorer. Verkar man på hemmamarknaden så tycker man att det inte är några problem att ta mer betalt från konsumenterna. Men vi lever inte i den världen. Mina medlemmar är de som känner in på bara skinnet när konjunkturen viker. Då är vi först ut i arbetslöshet.

Säger du inte emot dig själv nu? Konjunkturen viker och du säger att ni är först ut i arbetslöshet när det sker. Är det inte så att ni riskerar medlemmarnas jobb genom att ställa höga krav?
– Jag tycker verkligen inte att kraven är på den nivån att vi skulle äventyra sysselsättningen.

Låglönesatsning

När tolv av LO:s 14 förbund lyckades samordna sig inför avtalsrörelsen kom de överens om en så kallad låglönesatsning som totalt sett skulle omfatta ungefär 40 procent av LO:s medlemmar. Samtidigt vill de se pensionsavsättningar från första lönekronan, inte som nu från 25 års ålder.

De här kraven driver upp lönekostnaderna, inte minst i de verksamheter som anställer nyanlända och människor med ingen eller liten erfarenhet och kompens. Det kanske inte rör era medlemmar i så stor utsträckning, utan snarare till exempel HRF:s och Handels områden. Vad har IF Metall för ansvar för integrationen och för att människor ska komma bort från utanförskap?
– Men vi har ju arbetat med ett etalberingsavtal och det är ju gemensamt för de flesta LO-förbund, men det tar ju väldig tid att få klartecken från regering och EU. Men det har ju varit vår ambition, säger Marie Nilsson

Hon syftar på överenskommelsen om etableringsjobb mellan fack och arbetsgivare som ingicks hösten 2017. Trots att parterna strax efteråt ingick en uppgörelse med dåvarande arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har etableringsjobben ännu inte blivit verklighet. En av anledningarna är att EU måste godkänna villkoren.

Men så länge etableringsjobben inte finns på plats, så är det ju så att era krav driver upp kostnaderna för att anställa och då blir det svårare för de grupperna att få jobb. Då kvarstår ju frågan.
– Ja, de facto är det så, men det är också en rättvisefråga för unga människor att få pensionsinsättningar från första arbetsdagen.

Men vad har ni för ansvar för integrationen?
– Det största ansvaret har väl arbetsgivarna att se till att anställa människor.

Ser strejken som ett kärnvapen

I och med de högre lönekraven från facken inom industrin kom också spekulationer om att facken laddar för strejk mer nu än tidigare avtalsrörelser.

– Vi laddar alltid för strejk, säger Marie Nilsson

– Vi förbereder oss alltid för att ta till det yttersta vapnet. Det gör vi inte extra mycket den här gången, utan vi gör det mycket varje gång. Det är som att göra en brandövning, vi testar organisationen och ser till att vi är förberedda.

I förberedelserna ingår att vara redo att betala ut ersättningar, men också att se över vilka företag som skulle vara intressanta att ta ut i strejk, om det skulle gå så långt.

– Vi säljer fredsplikten så det är klart att vi alltid förbereder oss.

Är det roligt att strejka?
– Nej, det är inte alls roligt. Jag ser det som ett nödvändigt ont. Det är ett kärnvapen som vi har att ta till och det ska vi bara använda i yttersta nödfall.

LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson sa nyligen till Arbetsmarknadsnytt att det är kul att konflikta. Han menade att när han var avtalssekreterare i Byggnads så tyckte medlemmarna att de bästa avtalen var de där de hade konfliktat, även om de i realiteten hade fått mindre i värde, så var det mer värt genom konflikten.

– Vi lever i olika kulturer. Vi (IF Metall) ser inte det som ett mål i sig att få strejka. Vi kan mobilisera våra medlemmar ändå utan att realisera strejkhotet. Jag tror att det har med vårt industriavtal att göra att vi har en sådan inställning att vi kommer att lösa saker, säger hon och jämför alltså sitt eget förbund med Byggnads.

– Jag kan uppleva ibland att andra förbund letar en lämplig fråga att strejka för och att det är ett sätt att mobilisera massorna på. Där har vi helt olika syn, vi och Byggnads.

Misslyckad samordning

Inför varje avtalsrörelse försöker LO-förbunden samordna sig om gemensamma krav. Ibland kommer alla förbunden överens. Ibland inte. I år valde det största LO-förbundet, Kommunal, att ställa sig utanför, liksom det mindre förbundet Pappers.

Hur tänkte du när du insåg att det inte skulle gå och hur kommer det att påverka avtalsrörelsen?
– Det var problematiskt och tråkigt att vi inte skulle få en samordning. Å andra sidan kunde man kanske avläsa det redan tidigare, när Pappers gick ut och sa en siffra. Det är vanskligt att göra så för deras egen skull, för på något sätt måste man stå till svars för den siffran sedan.

– Och Kommunal var tydliga med att de ska ha ännu mer än alla andra. Men jag hade nog ändå förhoppningen om att vi skulle kunna lösa det på något vis, men det gjorde vi inte. Men det är ju fortfarande en samordning, som en majoritet av LO:s medlemmar står bakom.

Marie Nilsson 4
Foto: Sören Andersson

Men trots att det är en majoritet, så är den ganska liten, då Kommunal har 39 procent av LO:s medlemmar. Med Pappers enda procent blir det sammantaget fyra medlemmar av tio som står utanför LO-samordningen.

– Det är problematisk när det är ett så stort förbund som är verksamma inom offentlig verksamhet står utanför samtidigt som många kommuner och regioner har det svårt, säger Marie Nilsson.

Reder ut saker direkt

Innan samordningen höjde Kommunals ordförande Tobias Baudin Marie Nilsson till skyarna. Men efter samordningen var han märkbart irriterad på hela LO-styrelsen – utan undantag.

Hur är er relation idag?
– Den är ju helt okej. Vi måste ju kunna sätta oss ner och prata och jag måste fråga honom vad han menar egentligen. Jag är ganska noga med att kunna reda ut saker direkt, säger Marie Nilsson.

Tobias Baudin har på olika sätt uttryckt att han ser Marie Nilsson som en bundsförvant. Hon spekulerar själv i att han kanske förväntade sig att IF Metall skulle ställa sig utanför samordningen för att gå Kommunal till mötes.

– I så fall förstår jag att han är besviken. Men Kommunal har valt en lönepolitik som de andra LO-förbunden inte kan ställa upp på.

– I låglönesatsningen får de ju använda insamlingsmodellen precis som de vill. Men dels har ju deras undersköterskor fått extra under tre år, så man kan kanske inte kalla dem särskilt lågavlönade längre, dels har de breddat kraven från att peka ut undersköterskorna så har de gått till att peka ut alla yrkesutbildade inom vård, skola och omsorg. Det är en jättestor grupp.

Är det början på slutet för LO när det största förbundet hoppar av samordningen och säger att de inte kan försvara industriavtalet?
– Industriavtalet har egentligen ingenting att göra med att vi inte har kunnat komma överens om, utan det är ju låglönesatsningen.

Fast Tobias Baudin sa ju efteråt att han inte kan försvara industriavtalet längre.
– Nej, och det där ska jag så småningom ha en diskussion om med honom om vad han menar med det. Och han får självklart tycka så, men det är inte relevant för att LO inte kom överens.

Skulle fler kunna vara med och förhandla märket?
– Ja, de tjänsteföretag som ingår i konkurrensutsatt sektor.

Skulle du vara beredd att bjuda in dem till nästa avtalsrörelse?
– De är välkomna, det är bara att de inte vill det. Varför får du fråga Almega om, men min gissning är att det inte bara handlar om att vara med och sätta märket utan att sedan också ta ansvar och bära det.

Stina Bengtsson

Publicerad av Stina Bengtsson den 2019-11-22 - 09:27  #Avtalsrörelse #Svenska modellen #LO #Kollektivavtal