Lars Calmfors, Per Skedinger, Stefan Koskinen
Foto: TT + Almega

Professorerna Lars Calmfors och Per Skedinger får kraftig kritik från Almegas Stefan Koskinen.

Fack och arbetsgivare sågar professorers förslag om industriavtalet

Publicerat av Martin Berg

Industriavtalet har tjänat Sverige bra men nu vill två tunga professorer se förändring. De vill se en central obalansnämnd som kan föreslå löneökningar för sektorer som kommit på efterkälken. Stefan Koskinen, förbundsdirektör på Almega, menar att professorernas förslag skulle innebära krig på arbetsmarknaden och kallar det för ”Lilla Beirut”.

Industriavtalet från 1997 innebär att den svenska avtalsrörelsen och lönebildningen måste anpassa sig till den svenska industrins konkurrenskraft.

Men den senaste tiden har avtalet utsatts för en hel del kritik. Kritikerna menar att avtalet är för fokuserat på industrin och därmed inte tar hänsyn till andra sektorer som riskerar att halka efter med arbetskraftsbrist som följd.

På ett seminarium arrangerat av Institutet för Näringslivsforskning (IFN) presenterade professor Lars Calmfors och Per Skedinger sin nya bok, Kollektivavtal och lönebildning i en ny tid, där de preciserar kritiken.

De menar att industriavtalet stör den svenska lönebildningen eftersom det lägger för liten vikt vid relativlöneaspekten. Det i sin tur leder till att lönebildningen inte kan bidra ”till en samhällsekonomiskt effektiv allokering av arbetskraften mellan yrken, branscher och sektorer”.

– För till exempel sjuksköterskor och lärare har lönerna visserligen stigit de senaste 10–15 åren, men inte tillräckligt för att eliminera den stora efterfrågebrist som råder i dessa yrkeskategorier, konstaterade Per Skedinger.

Lars Calmfors menade att lönerna skulle behöva ”stiga betydligt” för att eliminera arbetskraftsbristen för de yrkesgrupperna och därmed uppnå just en samhällsekonomiskt effektiv allokering.

”Samhällsintresset ska komma först”

För att avgöra vilka grupper som skulle kunna vara aktuella för löneökningar som avviker från industriavtalet föreslog de båda författarna att en obalansnämnd ska tillsättas.

– Vi menar att det måste finnas en acceptens för relativlöneförändringar om det finns kraftiga obalanser, eller för den delen om en bransch har problem med friställningar på grund av att lönerna är för höga i den sektorn, sa Lars Calmfors.

– Det handlar alltså om att skapa förståelse för hur vi ska hantera detta och att samhällsintresset ska komma först och inte arbetsgivarintresset. Jag vill se en liten balansförskjutning här, fortsatte han.

De båda professorerna anser också är lönebildningen ska utgå från en inflationsmålsmodell istället för dagens konkurrenskraftsmodell.

”Skulle aldrig bli fred”

Almegas förbundsdirektör Stefan Koskinen var inte imponerad.

– De tror att de har hittat ett problem men verkar bortse från att industriavtalet har gynnat Sverige exceptionellt bra. Förslaget om att hantera detta i en central obalansnämnd har jag kallat för ”lilla Beirut” för det skulle aldrig bli fred eftersom alla grupper kommer att vilja ha mer.

– Det finns också redan idag en förmåga inom näringslivet att hantera relativa löneförändringar och vi behöver ingen planekonomisk obalansnämnd, fortsatta han.

Han såg också problem med hur modellen skulle fungera om den tillämpades på den offentliga sektorn.

– Staten kommer inte att skicka iväg några pengar till kommunerna för att man vet att det finns en stor risk att pengarna inte kommer att användas till att höja lönerna för exakt de grupper som behöver det, menade Stefan Koskinen.

Metallmedlemmar första som blir arbetslösa

Marie Nilsson

Industriavtalet har en avgörande betydelse för en välfungerande lönebildning, menade IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

Foto: Lars Pehrson/SvD/TT

Marie Nilsson, förbundsordförande på IF Metall underströk industriavtalets avgörande betydelse för en välfungerande lönebildning. Hon påpekade också att det skulle bli Metalls medlemmar som först blev arbetslösa om den svenska industrin tappar konkurrenskraft.

– Industriavtalet är heller inte ett hinder för relativa löneförändringar. Vi är öppna för att fler grupper skulle kunna vara med att ta fram märket, men ser också en risk med att en obalansnämnd skulle kunna utlösa en våg av kompensationskrav som kommer att göra oss alla till förlorare, sa Marie Nilsson.

Annelie Söderberg

– Sedan industriavtalet infördes 1997 har andelen specialistsjuksköterskor sjunkit från sju av tio till fem av tio, sa Annelie Söderberg, förhandlingschef på Vårdförbundet.

Foto: Vårdförbundet

Annelie Söderberg, förhandlingschef för Vårdförbundet, menade att de båda professorernas förslag är bra och att det genom det skulle kunna gå att komma till rätta med den otillräckliga löneutvecklingen inom vården.

– Det har gått så långt att patientsäkerheten hotas när erfarna sjuksköterskor lämnar vården när de står i lönetaket. Kvar blir de nyexaminerade och oerfarna.

– Faktum är att sedan industriavtalet infördes 1997 har andelen specialistsjuksköterskor sjunkit från sju av tio till fem av tio, fortsatte hon.

De olika seminariedeltagarna konstaterade att de förslag som framförs i boken inte har en så stor chans att bli verklighet. Anledningen är att industriavtalet helt enkelt tjänat Sverige för bra.

– Jag tror dessvärre att det inte kommer att hända så mycket. Man kommer som vanligt att köra det nuvarande systemet i botten tills det blir uppenbart att det måste förändras, konstaterade Lars Calmfors lite uppgivet.

Martin Berg

Publicerad av Martin Berg den 2019-06-17 - 14:43  #Industriavtalet #Kollektivavtal